Det var så mycket hon hoppades få veta

Laina Grönberg sitter ofta vid köksbordet när hon skapar.Foto: Maria Karlsson
Textstorlek:

Laina Grönberg föddes i Finland men adopterades som liten i Sverige. Hennes stora intresse har alltid varit att måla och skapa i olika former. Som vuxen träffade hon sina biologiska släktingar och en av frågorna hon ville ha svar på var om det konstnärliga fanns i generna.

Annons:

När Laina och Håkan Grönbergs dotter Annette föddes 1968 stod det i hennes födelseattest att hon hade finskt medborgarskap.

– Annette föddes innan vi var gifta så hon fick automatiskt mitt medborgarskap, berättar Laina som är född i Finland men blev adopterad som barn i Sverige.

Hon hade inte en tanke på att hennes medborgarskap skulle vara finskt i och med att hon var adopterad. Att hon kom från Finland var inget man pratade om under hennes uppväxt.

– Jag kommer ihåg känslan när jag första gången fick veta att jag var adopterad, berättar Laina.

När det var och vem som berättade det för henne minns hon däremot inte. Kanske det var i skolåldern. Att hon glömt det kan beror på att det varit svårt att tänka på och därför lättast att hålla ifrån sig, tror Laina.

Hon försökte flera gånger få svar på var hon kom ifrån, vilka hennes biologiska föräldrar var och varför hon blev adopterad men fick aldrig några svar av sina adoptivföräldrar.

Laina föddes 1949 som Laina Sisko Orvokki Tapio i Kemi på landsbygden i norra Finland. Det hon nu vet är att mamman troligtvis var ensamstående med tre barn och hade det mycket fattigt. Laina har en bror som också blev adopterad i Sverige medan en syster blev kvar i Finland.

– Jag har inga minnen från när jag var liten av min mamma men däremot av mormor och morfar som jag bodde hos innan jag kom till Sverige. Jag kan se framför mig hur de såg ut, vilka möbler som fanns i huset, var symaskinen stod och hur de gamla brukade sitta på en särskild bänk, säger Laina.

Första gången Laina kom till Sverige var hon inte ens två år. Hon fick bo i en fosterfamilj i Skattlösberg och de hade sedan tidigare en biologisk son.

Efter en tid kom Laina tillbaka till Finland men fick så småningom flytta tillbaka till familjen i Skattlösberg. Varför hon åkte fram och tillbaka vet hon inte men hon minns att det var en karl som följde henne på en av resorna. Hon vet inte vem det var men han besökte henne efter några år i Sverige. Tankar har funnits att det kunde ha varit pappan men det är inget hon vet säkert.

– Jag minns hur jag satt på båten med en docka och att det blåste så hemskt och var kallt, berättar Laina.

Vid cirka fem, sex års ålder blev Laina adopterad av ett barnlöst par i Dala-Floda. Hon ville så gärna stanna i Skattlösberg men det var ingen som frågade vad ett barn ville på den tiden. Och hon kan inte minnas att det var någon som förklarade varför hon inte fick stanna. Än i dag kan det bli känslosamt att påminnas om den första tiden i Sverige, som då hon hör Dan Anderssons visa om haren Sissi av Lasso. Laina har varit och hälsat på i Skattlösberg många gånger, men det var först sedan hon blev vuxen.

Som adopterad fick Laina efternamnet Eriksson. På somrarna kom det sommarbarn till familjen och de blev som syskon för henne.

– Far var den snällaste människa som fanns, men mamma förväntade sig att jag skulle ta över deras lantbruk och att jag inte ville det gjorde nog henne besviken på mig hela livet.

Laina var inte gammal när hon träffade sin blivande man Håkan Grönberg från Nyhammar. De förlovade sig 1966 och innan de var gifta kom alltså dottern Annette.

– Då visade det sig att jag och därmed Annette hade finskt medborgarskap och eftersom jag och Håkan hade olika medborgarskap och inte var gifta skulle han ha blivit tvungen att adoptera sin egen dotter. Därför ansökte vi om svenskt medborgarskap både för Annette och mig, berättar Laina.

De kom då i kontakt med en polis och han blev den första som tog upp frågan om Laina var intresserad av att veta något om sina rötter i Finland. Han var snäll och erbjöd sig att hjälpa till och efter flera veckors letande lyckades han få tag på Lainas mamma.

– Det måste ha varit samma år som vi gifte oss, 1968, som jag och Håkan tog bilen och åkte till adressen i Finland. Det var så mycket jag hoppades få veta, berättar Laina.

Hon minns hur det var som att komma bakåt i tiden på den finska landsbygden, som det kunde ha sett ut på 1940-1950-talen i Sverige.

Ett märkligt möte blev med systern Ulla.

– Min allra bästa vän i Dala-Floda ända sedan första klass och som jag höll ihop med under hela uppväxten hette Gun. När jag sedan kom till Finland och fick se Ulla sa jag till Håkan: ”Men Gud, är det Gun som sitter där!”

Mötet med mamman blev en i första hand skrämmande upplevelse för Laina.

– För mig var det en främmande människa som jag inte hade några känslor för. Och jag minns bara hur hon grät och skrek på ett språk jag inte förstod, säger Laina.

Morföräldrarna som var de enda Laina hade något minne av levde inte längre vid besöket i Finland.

Det var meningen att Laina och Håkan skulle bo hos morbrodern till Laina en vecka men det blev inte så.

Laina är konstnärligt lagd och har alltid tyckt om att teckna och hålla på med olika typer av hantverk. I Finland hoppades hon äntligen få svar på om hon ärvt det från någon, kanske från sin biologiska far.

– Jag ställde frågor om min far men det var ingen som ville berätta om honom och det gjorde mig så arg. Efter tre dagar åkte vi hem. Jag tror inte ens att jag frågade varför jag och min bror hade blivit bortlämnade.

– Vi hade tolk med oss men hon måste ha varit krigsskadad för hon bar sig mycket konstigt åt så det blev också obehagligt, berättar Laina.

Efter resan till Finland ville släktingarna att Laina skulle ta dem till Sverige för att de skulle få det bättre, men det blev till slut för mycket för henne. Hon valde istället att bryta kontakten.

– Jag fick ett brev från Finland när mamma senare hade dött. De frågade om jag ville ha något efter henne, men det ville jag inte.

Samma polis som hittat mamman hade också fått tag på Lainas bror som skulle bo i Växjö. Det var på gång att de skulle träffas men det blev aldrig något och nu är det inget Laina vill röra i. Hon vet inte ens om han lever.

När Laina var ung ville hon utbilda sig inom konst och hantverk. Hennes adoptivmamma ansåg inte att det var något riktigt yrke så när Laina inte vill ta över lantbruket fick det bli sjukvården. Och så blev det trots Lainas motvilja till en början.

Den konstnärliga talangen har Laina fått underhålla på fritiden. I dag har hon pension och kan tillbringa så mycket tid hon vill med sitt intresse.

– Jag slutade ett par år tidigare till och med för att få mer tid med min hobby. Nu håller jag på jämt! Vid köksbordet, framför tv:n eller uppe i fäboden, säger Laina.

Ibland säger kroppen ifrån och en skada från i våras har gjort att hon får lättare ont men Laina känner sig för och hittar sätt att arbeta på som fungerar för stunden.

I en friggebod på tomten har hon det mesta av det hon tillverkat. Där finns bland annat tavlor i akryl och akvarell, tovade fåglar och smultron, armband och halsband av pärlor, virkat och stickat eller sytt.

Laina experimenterar gärna och gör saker hon aldrig provat innan.

– Om jag hållit på länge och exempelvis målat korgar då tröttnar jag och måste prova något annat, säger hon.

Ibland tar hon en paus från sitt skapande. De egna två barnbarnen är stora men Laina och Håkan är ofta barnvakt till grannarnas fem månader gamla bebis.

– Det är underbart att bara kunna göra det man vill! säger Laina.

Annons: