Bredband som landsbygdens frälsare?

Textstorlek:

När en tidigare regering för några få år sedan slog fast att 90 % av Sveriges befolkning (hushåll och företag) skulle ha tillgång till bredband med hög kapacitet på 100 Mbit/s senast år 2020 tyckte många att det var något fantastiskt för inte minst landsbygden. Idag vet vi att de flesta i exempelvis Övertorneå, Ydre, Sorsele och mängder av andra kommuner långt från storstäderna kanske får nöja sig med max 10 eller 20 Mbit/s. Om Telia dessutom släcker ned 70 ADSL-stationer enbart i Dalarna till sommaren får vår region ytterligare handikapp.

I EU har man spikat målet att samtliga medborgare skall ha bredband med en kapacitet över 30 Mbit/s om fem år, vilket är mer än vi själva tycks förmå. Redan när det svenska målet fastställdes var företrädare för landsbygdens aktörer – exempelvis småkommunerna inom SmåKom – på det klara med att de 10 % som inte skulle nå målet på 100 Mbit/s var just landsbygdens hushåll och småföretag. Målet lanserades högtidligt som att nu skulle jobben ut på landet och alla medborgare få tillgång till den största teknikrevolutionen sedan telefonen introducerades i slutet av 1800-talet.

När vi studerar hur bredbandstekniken används i praktiken ser vi att jobben på landsbygden tvärtom blir färre inom framförallt den statliga sektorn och att vi snart i bästa fall får bredband som ersättning för statlig lokalt placerad servicepersonal. Arbetsförmedlingen hade ju tänkt sig den lösningen redan i år men tvingades på reträtt efter stark kritik. Frågan är när deras Internetlösningar dyker upp igen som instrument för fjärrstyrning av medborgarna? Det skall bli intressant att se om den nya regeringen har något annat budskap att komma med än ännu ett luftslott inom IT-världen. På landsbygden får vi som vanligt fixa allt själva om vi skall hänga med!

För några dagar sena basunerade Stockholms största lokaltidning Dagens Nyheter ut en nyhet med rubriken ”Så mycket mer skatt ska stockholmarna betala till alla andra” (21.1). Rubriken följs av ett konstaterande att storstadslänet skall …” skicka iväg ytterligare en miljard till fattiga kommuner som Pajala, Lund och Göteborg nästa år”. Reportern oroar sig för att det betyder skattehöjningar i flera storstadskommuner nästa år.

Artikeln är ett bra exempel på inte bara okunnighet utan även perspektivblindhet i den mest gynnade regionen i landet. För de som har lite minne kvar av de senaste årens händelser kan noteras att Storstockholmsregionen nyligen fick en extra årlig miljard i skatteutjämnings-bidrag av staten. Syftet var att förebygga att inte de gynnade kommunerna skulle sabotera Riksdagens beslut att kompensera landsbygdskommunerna för i första hand deras väsentligt utökade barnomsorgskostnader under nästan hela 2000-talet. När en statlig utredning konstaterade detta faktum fick storstäderna i flera fall högre ersättning än sina faktiska kostnader för just barnomsorgen. Men inte nog med detta.

Större delen av de rikaste stockholmskommunerna, med en skattesats betydligt lägre än Dalarnas snitt, bidrar dessutom med sina avgifter till utjämningssystemet till främst de fattiga kommunerna i det egna länet. Det faktum att den folkrikaste regionen behåller allt större mängder av de nationellt finansierade statliga jobben och bygger upp nya och befintliga företag med hjälp av landsbygdens välutbildade studenter kan vara värt att notera när krokodiltårarna slipprar ur nyhetsnotiserna från de självbespeglande storstadsmedierna.

 

Ronny Svensson