Mörkret är en möjlighet till rekreation och umgänge

Textstorlek:
Annons:

 

Det är här nu. Kryper allt närmre och upptar mer av vår vakna tid. Mörkret alltså. Solen går upp senare, ner tidigare och dagarna antar en mer gråaktig ton. Jag styrs mycket av ljuset, och för den delen mörkret. Varje höst och vinter är jag betydligt tröttare och har mycket svårare att komma ur sängen när mörkret är mer påtagligt.

På ett sätt känner jag lite rädsla inför stundande mörker. Motståndet inom mig växer och jag önskar att sommaren skulle ha fått stanna ett tag till. De ljusa och ljumma sommarkvällarna bleknar och blir plösligt allt för få i mitt minne. Jag tycker att jag knappt hann uppleva sommaren. Den underbara svenska sommaren, vart tog den vägen? Fast det där stämmer ju inte. Sommaren var kanske längre i år än många andra somrar varit de senaste åren, kvällarna varmare än på länge, dagarna i och vid vattnet fler. Mitt minne sviker och spelar mig spratt.

För några dagar sedan pratade jag och min man om tiden som väntar. Vi konstaterade båda två att det antagligen skulle ha varit svårt att finna sig i allt detta mörker om man inte varit född här – uppvuxen och indoktrinerad med dagar då det känns som att solen nästan aldrig hinner upp och vintermörkret slukar allt i dominans. Om det inte hade varit så självklart att årets växlingar är sådana hade vi kanske flytt och satt bo på någon ljusare plats.

Mitt i all denna bävan inför höstrusk och vinterdvala försöker jag dock intala mig att det finns något magiskt i det som sker. Något jag behöver och som därför kommer till mig. Jag försöker peppa mig med tankar som säger – att när de höstgula löven färgats bruna, novembers gråtunga filt av dimma och snömodd och solens frånvaro är som störst – det är då jag får tillfälle till återhämtning. Det är under denna mörka period jag tillåts varva ner, avsluta dagarna lite tidigare, påbörja dem lite senare (om jag har tur). Vara istället för att göra. Det låter ju helt okej faktiskt.

Dessutom tänker jag att mörkret också på sätt och vis innebär en tid av ljus. Levande ljus i ett rum omgärdat av mörker är ju väldigt mysigt. Stämningen blir lätt lite förtrollande och pulsen sänks i det flammande ljusskenet. Människor talar mer lågmält, lyssnar intensivare och tillåter sig själv att sitta lite längre med te- eller kaffekoppen i sin hand.

Tänk om jag fick färdas i tiden. Tillbaka till gammelfarmors tid och besöka henne och familjen en mörk oktoberkväll, ta del av deras vardagsliv när sommarens arbete på ägorna var över. De hade ingen mjuk soffa att lägga sig i eller en stor tv att titta på. Vad gjorde de alla mörka kvällar? Vilka samtalsämnen var aktuella? Hälsade någon på och hade de råd att bjuda besökaren på något värmande i kylan?  Jag undrar om de kände samma bävan inför mörkret som jag, eller om de till fullo kommit till ro med tanken att mörkret var en tid för vila och återhämtning.

Samtidigt som jag tror – eller i alla fall försöker intala mig själv – att mörkret är en möjlighet till rekreation och umgänge, så tror jag att mörkret också kan innebära isolering. Benägenheten att lägga sig på sofflocket istället för att träffa vänner och bekanta kanske är större när dagarna blir kortare. Jag tror att det är nu, när hösten och vintern kommer, som vi skulle behöva andra människors energi som mest. Det är i denna tid av mörker som vi behöver ta del av varandras ljus.

 

Sara D. Källström 

Annons: