Mios stick i Katos hjärta är en vitaminkick – året om

Textstorlek:
Annons:

 

B kom in och sa att jag ska ha de här. Burken med de vita pillren visade sig vara D-vitaminer – höstmörkrets egen kung sol! Dem ska du äta nu sa hon. Det gör dig piggare och gladare nu när det har blivit så mörkt och ruggigt. Jag tittade ut och kunde konstatera att hon har rätt. Mörkret är här och värre ska det bli. Om någon månad går solen upp i samma andetag som den går ner. Jag tittade åter på burken och sen på henne. Hon log. B jobbar nämligen i en butik som säljer hälsa. I burkar, tuber, krämer, piller, tabletter, flaskor och åter flaskor, fulla av hälsa för kroppens och själens välbefinnande. Hon skulle kunna förse hela världen med hälsa. B pratar sig mer än varm om alla vitaminer och drycker som man ska tippa i sig. Det finns ingen hejd på det. Och hon är ett levande exempel. Dagligen äter hon den och den vitaminen som stödjer den och den cellen som i sin tur växlar upp det mesta som kroppen behöver.

 

Jag imponeras av hennes kunskaper samtidigt som jag rynkar på näsan. Ska det verkligen vara nödvändigt med alla dessa drycker och salvor, och kan kroppen fånga upp och ta till vara allting? Det finns vetenskap säger hon och ler igen. Jag ser framför mig ett sopnedkast som är så fullt att det tippar över. Det går inte att trycka ner en endaste sak till. Men så resonerar inte B. Avsaknaden av sol suger musten ur oss, och därför måste vi fylla på med hälsa så att vi orkar igenom den långa vintern som nu ligger framför oss. B är bra på att argumentera, hon är ju helt klart en säljare, men vad jag inte förstår är hennes entusiasm för det ockulta. Det tycks hänga ihop. Förutom all den hälsa hon sätter i sig, och smörjer in sig med, är hon också hängiven astrologi. Visserligen var det vetenskap långt före vår så kallade tideräkning och användes i psykologiskt syfte när det var lämpligt för en farao att ge sig ut i krig eller skaffa barn.

 

Jag har stor respekt för det här med stjärnor och planeter. Rymden är ständigt närvarande i våra liv. Månen, solen, och allt annat rymdgrus som far omkring däruppe, vet man aldrig var man har. Fascinerande och kusligt på samma gång. Tyvärr tror jag att B har lite för lätt att gå på saker. Visst, vitaminer och mineraler är viktigt för kroppen, och med tanke på den industriella maten undrar man: vad blir kvar? Men kroppen är kroppen som klarar sig bäst på egen hand. Att överdriva har aldrig varit kroppens melodi. Den mår bäst av när det är lagom. Lite ljus här, lite mörkt där, vitaminer där, och vips infinner sig balans. Många tänker på mörkret som ett sår, en utsugare och vampyr av livet. När mörkret är framme tycks ingenting bli kvar. Men jag är inte så säker på det. Mörker, och kyla för den delen, har alla de ingredienser som till exempel gör att surdegsbröd får smak, eller att ett träd får tid att växa. Mörker är nerväxlaren som låter saker och ting utvecklas i sin egen takt. Bröd, träd, tankar, ja hela människan och universum, föddes ur mörker. Mammas mage är trygg och varm, och kanske får bebisar en chock av sjukhusljuset som möter dem – något som kanske präglar oss livet ut. I Mio min Mio, som jag gillade som barn, sticker Mio sitt svärd i riddar Katos hjärta av sten. Mörkret försvinner och solen går upp. Fåglar kvittrar igen, och det hela påminner om våren. Mio övervann sin rädsla och mörkret kunde besegras. Det är en vitaminkick för hjärtat – hela året om.

Annons: