Det farliga vetot

Textstorlek:
Annons:

 

Den nya rödgröna regeringen har under närmast euforiska former presenterat en uppgörelse om vinsterna i välfärden, Vänsterpartiets paradfråga i årets valrörelse.

Sammanfattningsvis utmynnar det mesta av den uppgörelsen i ett omfattande utredningsförfarande som väl ingen vet exakt vart det leder förrän framåt vårkanten 2016, då förslagen väntas bli offentliggjorda.

Det enda som det med säkerhet resulterar i är en oro inom till exempel friskolevärlden under hela den tänkta utredningstiden, en oro bland personal, lärare, rektorer, föräldrar, ägare. Och redan innan det visar sig om oron har fog för sig, det vill säga om skolorna och jobben hotas på riktigt, kan de värsta aningarna bli självuppfyllande. Uppsagda banklån, nedläggningar, konkurser, avskedanden, övergivna elever och så vidare kan bli verklighet enbart på grund av den osäkerhet som utredandet skapar.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är i stället en ”detalj” i uppgörelsen som hamnat i skuggan av själva vinstfrågan och utredningen, nämligen det kommunala vetot. I det fallet kan man tala om ett verkligt hårt bud. Det är tänkt att genomföras fritt från det andra redan 2015. Miljöpartiet, som så sent som i valrörelsen var emot det kommunala vetot, är nu plötsligt för det.

 

Vad detta veto i praktiken åstadkommer behöver man heller inte utreda för att begripa, nämligen att det blir helt olika policy i olika kommuner, beroende på vilken politisk majoritet som kommunerna har. För att tala klarspråk: i de riktigt betongsossiga kommunerna kan alla som till äventyrs vill rädda en nedläggningshotad byskola låta detta hopp fara och flyga.

Visserligen stod Åsa Romson, den nya miljöpartistiska vice statsministern, i riksdagens talarstol så sent som förra onsdagen och påstod att fria byskolors tillkomst inte alls var i fara på grund av vetot, eftersom sådana inte syftade till att berika sina ägare. Säkert trodde hon också på vad hon sade då. Men trovärdigheten? Tyvärr, ingen alls.

Ty när riktigt urbota betongsossar i kommuner släpper loss, då har det ingen betydelse om en ortsbefolkning har aldrig så obefintliga överskottsambitioner när den vill hindra att bygdens skola ska stängas. Nej, då är det kommunens ekonomiska intressen som överskuggar allt. Då är varje eventuell friskola i kommunpamparnas ögon en konkurrent om eleverna – och framförallt om den statliga skolpeng som följer med varje elev. Med ett kommunalt veto kan alltså en kommun tjäna pengar på att lägga ned en skola, men utan ett sådant och utan det skolpengsystem vi har i dag, kan kommunen till och med gå back på nedläggningen. Det kommunala vetot är därför detsamma som en uppsagd livförsäkring för små skolor på landet.

Annons: