Om en politiker lovar är det förmodligen inte sant

Textstorlek:
Annons:

Brukar du lova saker utan att hålla det? Smiter undan med, nej, så sa jag inte, eller: var det verkligen så? Det kan också förekomma: det kommer jag inte ihåg att jag lovade. Nästan alltid vid sådana situationer blir det konstigt. Solen går i moln och det mesta av tillit och respeket rämnar på några sekunder. Situationen krymper som en stubintråd; man vet inte om man ska springa sin väg eller strypa stubintråden. Kanske lika bra att det smäller. Att lova något och inte hålla det är som att trampa på de mänskliga rättigheterna inför frisläppta fångar som fängslas på nytt. Hela den mänskligt fungerande civilisationen är uppbyggt på att hålla det man lovar. Om inte reduceras vi till ett avstånd som får en krypskytt att slicka sig om munnen. Jag mår ofta dåligt om jag lovar en sak som jag inte håller. Det är som om samvetet hängs upp i ett träd som ett offer. Magen går igång som en torktumlare och sömnen blir lidande. Hela kroppen vänds ut och in och man skäms. Samtidigt klättrar man revanschistiskt upp ur skyttegraven med fiendekulor tätt vid huvudet. Kanske klarar man sig. Kanske går man under. Själen får i alla fall en törn. Så detta med att lova görs inte ostraffat.

Nu på söndag är det val. Vi ska rösta. En demokratisk rättighet och skyldighet sägs det. Men vad röstar vi på egentligen. I en tid av självförverkligande, svagt ledarskap, visionslöshet, och ett allt större glapp mellan folkvalda politiker och folket, har den svenska välfärdsstaten, en gång visionen om det goda samhället som var lika självklart som luften vi andades, förvandlats till en öken, där nästan alla pratar om vatten, som inte tycks finnas, hur än mycket vi letar. Samtidigt har vi bäddad för det här. Du och jag har blivit kravmärkta egoister. Visst är demokrati bra, men den har kommit att bli som en kommunalägd hembygdsgård till salu, som vi på sin höjd besöker en gång om året som turister i vårt eget land. I det perspektivet, med det avståndet, har de politiska partierna mist färgen. Alla är konstnärer med egna paletter som ingen ska lägga sig i, hur illa man än målar. Att lova det man håller kan var samhällets största tillgång. Hantverkaren som gör ett riktigt jobb utan saltad nota. Myndigheten som hjälper istället för stjälper. Eleven som läser läxan och ser skolan som kunskap istället för plikt. Bra mat och djurrätt. Tian du lånade och betalar tillbaka. Alla dessa små lova i vardagen, som tagit hundratals år av mänsklig tillit att bygga, inte demokrati eller politik, är det som får samhället att fungera. När konkurrenttidningarna kört kampanjen ”Kan du lova, val 2014” funderar man på syftet. Problemet är att en politiker inte kan lova något, som du och jag när vi betalar tillbaka en skuld till en kamrat. Med skattemedel och lagar kan politiker på sin höjd skapa förutsättningar för dig och mig, så att det goda samhället kan verka på sina egna premisser, som det gjorde före politikerväldet och staten.

Att låta politiker lova att bygdegården blir kvar eller att Niklas ska lära sig mer i skolan, är att narras. Gå gärna och rösta på söndag. Men glöm inte att också lägga en röst på din egen förmåga i vardagen. Det är den som gör skillnad.

Annons: