I spelet om mig själv är jag en skoningslös domare

Textstorlek:
Annons:

 

Att göra nya bekantskaper berikar livet. Ingen tvekan om det. Det här är dock en hyllning till gamla bekantskaper. Till band som knutits för länge sedan och som fortfarande är intakta. Till vänskap som är bestående, betydelsefull och självklar. Det här är också en hyllning till den viktigaste vänskapen av dem alla – den du har till dig själv.

För några helger sedan tog jag tåget till Alingsås för att besöka en av mina bästa vänner som flyttat dit. Vår vänskap inleddes på gymnasiet och har allt sedan dess varit självklar. Under helgen möttes ytterligare tre kompisar från gymnasietiden upp. Inga måsten, bara massor av god mat och fina samtal väntade. Redan på fredag kväll började jag känna mig lite hängig. Ont i halsen och täppt i näsan. När jag vaknade på lördagen hade jag feber och var dunderförkyld. Trist att bli sjuk under den efterlängtade tjejhelgen. Fast ändå inte.

Det finns ett motstånd i att visa sig svag och behövande. När man – av vilken anledning det än må vara – tvingas avstå från den där lättsamma fasaden som säger att allt är bra, då känns det jobbigt. En rädsla infinner sig. Tänk om de inte tycker om mig när jag är så här? När jag inte anstränger mig, utan bara är lilla, lilla jag.

Allt oftare tänker jag på hur hård jag är och hur mycket jag kräver av mig själv. Av mig själv kräver jag sådant jag inte kräver av någon annan. Jag dömer mig själv mer skoningslöst än jag tillåter mig att döma andra. Vänskapsbandet jag har till mig själv är inte i närheten av så kravlöst som det är till mina medmänniskor. Insikten om detta skrämmer mig. På en blogg jag brukar följa då och då skrevs för någon vecka sedan om vikten av att välja sig själv. Att sätta sina egna behov först. Lyssna inåt för att sedan gå ut i livet och delta på det sätt som är bäst för mig. Min första tanke var: får man verkligen sätta sig själv först? Hur skulle det se ut? Mr. Jantelag gav sig snabbt som tusan tillkänna. Inte ska jag tro att jag är något.

Det är så sorgligt att det är på det här viset. Att vi är så hårda på att döma oss själva och har så svårt tycka att vi är värda omtanke, omsorg och kärlek från andra och framförallt från oss själv – utan att för den skull vara självupptagna. Visst törs jag skriva vi? Jag är ganska säker på att vi är många som har domare av hårdaste granit sittandes på våra axlar…

Mitt bland allt mitt snorande den där helgen i Alingsås insåg jag hur otroligt lyckligt lottad jag är. Vänskapsbanden som jag har med tjejerna från gymnasiet blev plötsligt än mer självklara. Visst var det trist att jag var sjuk men det var ingen stor grej. De tycker om mig precis som jag är – oavsett om jag är sprudlande av energi eller ligger orkeslös med feber i en soffa hela dagen. Att ha förmånen till sådan vacker vänskap är en ynnest och jag känner stor tacksamhet. Dessutom var det riktigt skönt att bli ompysslad och omhändertagen. Och tänka sig – mina vänner gav inga tecken på att de skulle tycka om mig mindre på grund av min febertrötta uppsyn. I fortsättningen ska jag jobba på en kärleksfull och kravlös vänskap till mig själv, likt den mina vänner hyser för mig.

 

Sara D. Källström

Annons: