Kolla psyket borde vara lika självklart som att besikta bilen

Textstorlek:
Annons:

En klok människa i min närhet brukar säga att det skulle vara obligatoriskt med årliga hälsokontroller av vårt mentala tillstånd. Ungefär som en besiktning av bilen. Något som alla gör och därmed inget konstigt. Då skulle vi fångas upp tidigt om obalans infunnit sig och många människors ohälsa skulle förebyggas.

Sommaren är den tid på året då flest människor tar livet av sig. Självmord är det tysta folkhälsoproblemet. Så stod det i en av de stora kvällstidningarnas ledare förra veckan. Mitt bland all denna sommarsol, värme och lycka finns det så många som mår fruktansvärt dåligt. Som inte mäktar med livet längre.

Det gör mig sorgsen att tänka på oket av smärta som de drabbade måste bära. I samma veva börjar jag tänka på de unga människor som mår dåligt och som jag har mött i mitt arbete som lärare.

Ofta är det unga tjejer med underarmar fulla av ärr och rispor. Tecken på att smärtan blivit dem övermäktig. Självskadebeteendet är inte en önskan om att ta sitt liv, snarare är det ett sätt att överleva. När de skär sina lena handleder och hackar dem till oigenkännlighet, hanterar de för-stunden-ångest, som äter upp dem inifrån.

När vi har ont i en tand, brutit foten eller känner smärta i magen söker de flesta av oss upp någon som kan tänkas lindra våra plågor. Att berätta om tandvärken eller att med kryckor signalera den brutna foten är inget konstigt i sig. Ett besök hos läkaren är en självklarhet. Om avloppet slammar igen, gräsklipparen strejkar eller ett fönster går sönder och vi är oförmögna att laga det själva, ja då vänder vi oss till någon som kan.

 

När det kommer till psyket – våra tankar och känslor – då tar det däremot oftast stopp. Då hörs inget tydligt rop på hjälp och det är inte självklart att be om en stöttande hand. När problemen blir psykiska tystnar vi på kafferaster och bland vänner. Då blir det plötsligt pinsamt att inte förmå hantera sina egna svårigheter.

Jag lyssnade på skådespelerskan Sofia Helins sommarprat nyligen. Hon ägnade mycket av sin tid i etern åt att tala om vikten av att våga prata. Om att avkläda det tabubelagda och visa oss mänskliga inför varandra; om hur viktigt det är att våga prata om det psykiska måendet på samma sätt som vi kan tala om det fysiska.

I sommarpratet bjuder hon öppenhjärtligt in lyssnaren att ta del av hennes historia. Hon berättar om återkommande depressioner och om en farmor som vårdades på sinnessjukhus under långa perioder av sitt liv. Hon säger också: ”Jag tänker inte vara tyst! Jag räds inte skammen mer, jag går rakt in i den och genom den. Jag tänker inte skämmas för något längre. Jag tänker inte förminska mig genom att försöka visa upp en perfekt bild av mig själv för andra att beundra.”

Kanske är vi på väg att mjukna och våga släppa garden. Kan hända kan vi skönja en trend där vårt psykiska mående kan komma att bli en lika naturlig del att diskutera som det fysiska numera är. Blir lika självklart som en bilbesiktning.

Forskning visar att självmord går att förebygga. Unga människors självskadebeteenden går att bryta. Det sägs ju att man blir barn av sin tid. Att vi formas av vår omgivning.

Många liv skulle nog kunna räddas om vi alla – precis som Sofia Helin – vågade bryta tystnaden och prata om det som skrämmer oss.

 

Sara D. Källström 

Annons: