Huggormen gjorde min reptilhjärna ödmjuk och snäll

Textstorlek:
Annons:

Det här med att få en gäst eller gäster på besök, kan ju te sig på lite olika vis. Ibland har man bjudit någon och vet då att gästen ska komma. Då är man förberedd och tittar på klockan. Man har fixat och donat och maten står i ugnen. Man är nervös. Tänk om de inte kommer. Bara struntat i alltihop. Låtsades tacka ja för att de inte vågade säga nej. Det värsta en värd kan råka ut för är om bjudna gäster inte dyker upp. De kunde väl i alla fall ha ringt och ljugit att barnen kräkts, eller nått. Sen kan det hända att man får en så kallad objuden gäst, en som över huvud taget aldrig läst ett inbjudningskort eller vet vad gränstomt och privat egendom är.

Jag hade cyklat svängen öster om Eden – östra Leksand tillbaka till Insjön. Det var tisdagen den 29 juli 2014 på förmiddagen. Det var stekhett och soligt, och som alltid på dessa turer hoppas man kunna bränna lite ister runt magen. Nuförtiden behöver man ingen simring när man tar sig ett dopp. En inbyggd krans av fett råder bot på det problemet. När jag kom hem och parkerade cykeln låg det en orm i garaget! Det var en huggormsunge och den verkade parkerad därinne. Att se en orm så nära inpå är lite läskigt. Nu skrattar säkert någon och tänker: du skulle komma hem till oss. Vi gör inget annat än lyfter bort ormar som fått för sig att flytta in. Men för våra breddgrader är en huggorm inte att leka med. Dess gift kan faktiskt dränera en människas liv om det vill sig illa. I början blev jag som sagt lite skraj. Så länge som jag har bott i huset, i över 40 år, har inga ormar synts till på garagegolvet eller någon annanstans på tomten.

Min egen reptilhjärna, som på fackspråk heter amygdala, sa mig: tänk om den hugger dig! Du måste slå ihjäl den besten. Den inkräktar på ditt hem. Det gick som en stöt av tankar genom kroppen. Från förfäderna på stenåldern till dagens fobier. Det verkar som att ju mer ett samhälle moderniseras desto räddare blir vi för allt möjligt. Har vi inget att oroas över hittar vi på rädslor. Det ligger i vår natur. Men jag kunde inte slå ihjäl ormen. Jag ville inte. Den är för vacker och nyttig för det. Ett tag tänkte jag att den skulle bita mig för att öka förståelsen. Eller: jag bär bort den i svansen. Det fick bli en käpp. Jag föste i vägen den över gatan. Något vimmelkantig ringlade den iväg och försvann i det höga gräset.

Jag var glad och jag hoppas ormen också var det. Att ligga i garage med bilar är ingen plats för en orm. Men det var ändå konstigt. Vad gjorde den i mitt garage? Letade den efter mat, ville den svalka sig, vara sig själv för en stund? Jag tror jag har kommit på det. Några dagar innan hade en firma sågat ner en häck på min tomt. Häcken är gammal och behöver växa upp på nytt. Kanske tog vi samtidigt bort ormens hem. Det kan vara en inbillning, men det stärker min tro och respekt för naturens spel.

Vi människor är en del av naturen, och egentligen är det vi som inkräktar. Mitt garage står på gammal jordbruksmark. Före det var marken ingens. Människan hade aldrig överlevt om inte vi lärt oss vad som var farligt. Att bruka jorden var också nödvändigt. Men utan respekt och förnuft för människor och djur blir det svårt. Vi lever i skövlingens och överflödets tid. Det sliter hårt på oss alla. Ormen hittar säkert ett nytt hem. Och jag tänker fortsätta att gå barfota i mitt garage.

Annons: