Datagudar skänker inte tröst och tillit vi så väl behöver

Textstorlek:
Annons:

Ukko betyder ”den gamle” och var en finsk motsvarighet till den nordiska åskguden Tor.

Till honom bad man om tjänligt väder under sommaren. Det var på honom hela årsskörden berodde,  vilken man var beroende av för att kunna överleva. Därför måste alla hjälpas åt att få guden vänlig stämd genom gåvor och offer. Det var inget lustigt folkloristiskt inslag. Det var livets allvar.

I en gammal uppteckning från Tavastland beskrivs noggrant hur man skulle förfara. På en viss dag skulle man välja ut det bästa fåret, som det var mycket noga med hur man slaktade och beredde. En del av det kokta köttet lades tillsammans med delar av den övriga maten i en kista av näver och bars upp till Ukkos heliga berg. Där firade man en fest till gudens ära och lämnade mat i näverkont och dryck i näverflask åt honom över natten. Det som var kvar morgonen efter skulle offras på berghällen under åkallan och bön. Det ligger något av äkta hednisk fromhet över den. Men i denna finska hedendom har den mäktigaste profeten från Gamla Testamentet kommit in, mannen med de magiska krafterna, Elias. Han som i likhet med Tor kunde få eld ifrån himlen att falla likväl som regn efter tre års torka. De som bad fann ingen motsättning i att vända sig till såväl hedendomens Ukko som sin nådige fader som till judendomens Elias som sin helige herre. Det fanns en schamanismens gemenskap i detta, som band samman Saarijärvis moar i Finland med Samariens höjder och Juda bergsland. Detta lyckades kristendomen sedan ge en så kraftig djävulsstämpel att orden och dikterna fick gömmas undan som magiska runor innan en annan Elias, Elias Lönnrot, på 1800-talet skulle vandra runt i bygderna och leta fram dem och själv forma dem till diktverket Kalevala. Det är från denna tradition som vi får del i de gamles tankar som i denna bön:

”Helige Ukko, nådige fader,

Elias, du helige herre,

kom snart och besök oss,

nalkas oss välvilligt,

för att rågen må snabbare mogna,

för att sådden må ge skörd.

Vår havre vill icke växa,

det vill aldrig susa i rågen,

livlös vilar grödan där.

Helige Ukko, nådige fader,

giv krydda åt ditt land,

luckra  upp dina åkrar.”

 

Sämpsä var namnet på en växtlighetsgud som nämns i det finska nationaleposet Kalevala.

Han var son till Pellervo. Redan namnen smakar finsk trolldom. Det ligger en mörk klang i dem, som Sibelius fångat i musiken till Finlandia. Det är nog oerhört bittra upplevelser av svält och missväxt som kommer fram i Kalevalas myter och dikter. Det är verklig skräck för hunger och död.

Diktens fruktansvärda sanning var att såddens och åkrarnas gud, Sämpsä bara var försvunnen.

Hedendomens gudar är förbi. Kanske snart även kristendomens Gud. Nu lever vi i data-gudarnas tid. Där finns ingen plats för vördnad, vare sig för människorna, livet eller naturen.

Paradoxalt nog är kanske budskapet från dem som i uppriktig tro bad till de gamla gudarna än mer aktuellt i dag . För dåtidens människor var allting heligt. Skapelsen och naturen var besjälad värd att vårda och vörda. Forntidens insikter om detta kan faktiskt vara livsavgörande för våra utsikter i framtiden.

 

Birger Sjungargård

Annons: