Arbetslösa ”Baba” blev dyklärare på Filippinerna

Barbro hemma på sin balkong i Alona Studios. Foto: Patrik Bergenstav.
Textstorlek:

– Just då jag fyllt femtio blev jag arbetslös och fick smaka på hur svårt det är att vara kvinna och 50+ på den svenska arbetsmarknaden, inleder Barbro ”Baba” Svensson, 65, berättelsen om sitt annorlunda liv.

Annons:

Hon arbetade på Medborgarskolans förbundskansli i Uppsala och var ansvarig för hela studieförbundets kursutbud vad gällde konsthantverk och sömnad. Där hade hon hamnat några år tidigare efter att ha tagit det svåra beslutet att säga upp sig som textillärare på stadens skolor.

– Jag jobbade som textillärare i 18 år och trivdes verkligen med jobbet och eleverna. Men arbetsorganisationen var stelbent och ämnet hamnade i strykklass då kommunerna skulle spara pengar så jag började på Medborgarskolan i stället. Och nu hade riksdagen beslutat att sänka bidragen till studieförbunden och då särskilt inom mitt område, så därför blev jag övertalig. Men jag fick bidrag för att omskola mig och gick då en kurs i Stockholm där jag blev internationellt certifierad dykinstruktör med Padi-bevis. (Professional Association of Diving Instructors.)

Redan under studietiden hade Barbro tillsammans med ett par väninnor som också ledsnat på studentlivets vanliga utbud börjat dyka en dag i veckan. Det blev till hennes överraskning en kul hobby.

– Trodde väl aldrig att jag skulle bli dykare! ler Barbro. Som född på Sollerön visste jag ju hur kallt vatten kan vara och det enda jag sett om dykning var några scener ur en Bond film. Men jag fick blodad tand och blev snart lärare för nybörjare. Annars var det ju musiken som var min stora grej. Jag har alltid spelat fiol och är med i Mora spelmanslag och under åren i Uppsala spelade jag gammaldans i en orkester och sjöng i kör.

Efter Padi-kursen hankade sig Barbro fram på textillärarvikariat i Uppsala och Mora. Hon beslutade sig för att flytta tillbaks till Dalarna igen och sökte massor med jobb.

– Jag dög inte ens till att städa stugor efter turister! fortsätter Barbro. Det finns åldersdiskriminering. Men inom Hemtjänsten fanns det jobb. Där jobbar jag denna sommar också. Så fick jag kontakt med en kompis från Uppsalatiden som gift sig med en tjej från Filippinerna. Jag hade hälsat på dem för sådär en tio år sen och tillsammans med hans fru gjorde jag utställningar åt Medborgarskolan och Svenska kyrkans Mission om hur kvinnor vävde nere på Filippinerna. Jag var nu 61 år och kollade hur min pension skulle se ut om jag lyckades få ett heltidsjobb i Sverige till 65. Skillnaden mellan att gå i pension vid 61 eller 65 var marginell i mitt fall. Jag hade ju i tio år hankat mig fram på olika projekt, studier, vikariat och stämplingsperioder. Nu var jag less på det. Så jag valde livet i stället för ekonomisk trygghet! Packade och for till Filipinerna för att söka jobb. Ganska snart fick jag anställning på ett då svenskägt dykföretag som lär turister dyka. Sen dess jobbar jag på Filippinerna mellan oktober till maj och är hemma på Sollerön under sommaren. Jag tjänar lika mycket där nere som om jag varit arbetslös i Sverige. Men där räcker pengarna längre.

Barbro berättar att hon hyr en etta i ett bostadsrättshotell som är svenskägt. Frukost äter hon hemma och en god lunch kostar runt 16 kronor och en bättre middag på stranden, Alona Beach, 50 kronor. Maten är god och nyttig och hon äter gärna vegetariskt eller fläskkött. Men nötkött undviker hon, för det är inte så bra på Filipinerna. Eleverna kommer från Kina, Korea, Europa och USA. Då hålls undervisningen på engelska. Men på senare år har den skandinaviska turismen ökat till ön Bohol som har en fast broförbindelse till korallön Panglao där Barbro bor.

– Nordiska ungdomar och pensionärer är mina roligaste kunder, ler Barbro. De tycker det är häftigt med lektioner på svenska och många äldre har haft drömmen att få dyka någon gång i sitt liv och de blir ju inte direkt avskräckta då de ser mig.

 

Hur länge kommer du att orka pendla mellan Dalarna och Filippinerna?

– Det vet jag inte, svarar Barbro. Det får öron, hjärta och lungor avgöra. Sen jag blev arbetslös gör jag inte upp några planer för framtiden utan låter saker och ting bli som de blir. Men jag trivs bra med det här upplägget just nu och inser att det hade varit mycket svårare om jag haft barn eller varit gift. Men just nu passar det mig förträffligt och min svenska pension blir ju aldrig högre än strax ovanför existensminimum så även rent ekonomiskt är det här livet alldeles riktigt för mig.

Hans Lundin

Annons: