Även sossar bekymrade…

Textstorlek:

Nu börjar även tongivande socialdemokrater få ångest inför vad som hotar att hända ifall väljarna möjliggör för det egna partiet att bilda regering ihop med Miljöpartiet.

I en tv-intervju i programmet Rakt på uttryckte sig LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson allt annat än glättigt om Miljöpartiets långa kravlista. Inte minst tog han avstånd från Miljöpartiets markering att två kärnkraftsreaktorer måste läggas ned under den kommande mandatperioden, alltså inom fyra år från och med nu.

– Det är för snabb takt. Det driver upp energipriserna. Det blir väldigt svårt att få ihop och det blir en jättesvår förhandling för Stefan Löfven, erkände Thorwaldsson.

Vidare kräver Miljöpartiet 70 öre dyrare literpris på bensin, en krona högre literpris på diesel, slopad skattebefrielse på miljöbilar, kilometerskatt på lastbilstransporter (i snitt 14 kronor per mil), särskild flygskatt, höjd skatt på vattenkraft (!), skatt på avfallsförbränning och avfallsdeponi med mera, med mera.

Tvärtemot Socialdemokraterna vill de också återinföra friåret, sänka arbetsveckan till 35 timmar och införa ytterligare två pappamånader under mandatperioden. Samt inte minst ha en ekonomi utan tillväxt – vilket väl torde uppstå av sig självt ifall miljöpartisterna får igenom allt det andra.

För den fd Metallordföranden och gråsossen Löfven är det kort sagt inte mycket i Miljöpartiets kravkatalog som stämmer överens med den egna politiska viljan. Det är inte heller en vanlig förhandlingsmotpart, en sådan som han är van vid från den fackliga tiden, som Löfven har emot sig när Miljöpartiet sitter på andra sidan bordet. I stället för pragmatiker är det idealister som han har att möta, politiker som inte bara utger sig för att vara lite ädlare än andra utan som framför allt har ännu mer idealistiska väljare. Miljöpartisterna lär inte kunna rucka på många kommatecken i sitt segerrusiga valmanifest utan att riskera en våldsam svek­debatt.

Som alternativ till denna framtidsutsikt har väljarna att överväga fyra år till med den borgerliga alliansen. Den har visserligen hämmats av att befinna sig i minoritet under den senaste mandatperioden, men ändå tagit sig starkt på slutet, inte minst vad gäller landsbygdspolitiken. De fyra allianspartierna är vana vid att regera tillsammans och har sina värsta förhandlingsomgångar åtta år bakåt i tiden.

Och om man ser till resultaten under åren hittills med alliansen – 250 000 fler anställda, 54 miljarder i minskad statsskuld, 450 miljarder i höjd BNP, 363 miljarder i ökade statliga tillgångar, 202 000 fler företag, 280 miljarder i ökade årliga skatteintäkter, 3 000 färre utförsäkrade och i snitt 21 500 kronor mer i disponibel årsinkomst per person – så är det väl ändå inte så eländigt. Särskilt inte med tanke på att det varit kris i världsekonomin nästan hela tiden.