Det är frestande att dras in i konsumtionens förlovade land

Textstorlek:
Annons:

Så var ännu en storhelg lagd till handlingarna. Några extra lediga dagar gav tid till vila och umgänge. Och shopping. Affärernas öppettider var tilltagna och parkeringarna runt Borlänges shoppingmetropol var välfyllda under påskhelgen, trots sol och vackert väder.

Konsumtion är vår nya religion. Det menar i alla fall Fredrik Lindström – den putslustige och allmänbildade domaren i SVT:s På spåret. Lindström kallar sig själv populärhistoriker och i radioprogrammet Vinter i P1 från 2013 talar han om konsumtionen som svenskens nya och självklara religion. Vid tillfällen då vi tidigare besökte kyrkan (exempelvis under påsk) tillbringar vi numera tid i våra nya katedraler – shoppingcentren.

När jag satt på tåget och fördrev några timmars resande här om veckan ramlade jag över en diskussion på radio som fångade mitt intresse. Birgitta Forsberg är reporter på tidningen Affärsvärlden och hon pratade om faran i att Sverige befinner sig i deflation. Folk konsumerar tydligen inte tillräckligt. I ett kapitalistiskt samhälle bygger hela samhällsidén på konsumtion menar Birgitta Forsberg och såg sig därför ha fog för sin oro över Sveriges dalande ekonomi.

Jag är långt ifrån någon ekonomisk expert, och borde väl egentligen hålla truten när det kommer till sådana utsagor, men jag kan inte låta bli att fundera över det absurda i behovet av konsumtion. Jag blir beklämd när jag hör påståenden som Birgitta Forsbergs. Allt – livet – går ut på att konsumera. Ju mer vi handlar ju bättre är det. Pengar ska rulla om samhället ska fungera.

Vi tycks vara bortsprungna själar som tror att vi hittar hem när vi fyller på garderoben eller garaget.  Övertygelsen – om att den nya soffan eller klänningen eller skruvdragaren är just vad vi saknar för att allt ska bli perfekt – finns överallt. Vi sondmatas med detta budskap var helst vi vänder blicken.

Ingen reklam, tack. Så står det på vår postlåda. Detta till trots dimper det ner en bunt reklam lite nu och då.  När så sker brukar jag passa på att se vad som erbjuds. De gula och röda pratbubblorna, som alla skriker ut extrapriser och lovar fynd, triggar mig. Det kan jag inte förneka. Jag blir sugen på att handla. Det kan ju erbjudas något som jag kan tänkas behöva. Något som förgyller mitt liv lite extra. Det är frestande att dras in i konsumtionens förlovade land.

Nästan varje år talas det om en julhandel som slår alla rekord. Påsken innehåller lyckligtvis ingen given konsumtionshets på samma sätt men med tanke på alla bilarna på parkeringarna utanför stadens affärer verkar det som att många av oss väljer att spendera några av långhelgens timmar i shoppingens tecken. Om det nu är som Fredrik Lindström säger är det väl egentligen inte något konstigt med det. Jag tror att vi människor ofta är mer sökande än vad vi erkänner.

En tillvaro utan något mål och mening är allt för skrämmande för att de flesta av oss skulle stå ut. Att vi då låter stora handelskedjor locka oss med sina löften om en stunds sinnesro är kanske bara mänskligt. Men ack så beklämmande.

Sara D. Källström

 

Annons: