Jag önskar ett sanningsserum – likt Karin Boyes Kallocain

Textstorlek:
Annons:

Magnum eller Tip top. Jag kan inte välja och min man står redan framme vid kassan, redo att ta första tuggan. Jag tycks – av naturen – vara en person som har svårt att bestämma mig när det kommer till vissa områden. Glass är ett sådant. Mat ett annat. Politik likaså.

2014 är ett supervalår sägs det.  Jag kan inte förklara vad det betyder, är för dåligt insatt och inte påläst. Det skäms jag över. Som en ansvarstagande samhällsmedborgare borde jag väl värna om Sveriges bästa och därmed se till så att jag är påläst och insatt. Men icke.

Tidigare år har jag alltid varit obeslutsam in i det sista. Jag har lämnat min röst och gått från vallokalen med hängande huvud; skamsen över att jag inte heller detta val kunde ta ett beslut byggt på övertygelse.

Det är samma känsla när jag köper glass. Så fort jag har öppnat det glansiga papperet, och tagit första tuggan på en Magnum mandel, ångrar jag att jag inte tog en Tip top istället. Det är ju en sådan god nougatkula i mitten. Det händer att jag låter min man bestämma glass, helt enkelt för att jag inte kan avgöra själv. Men det går ju inte när det kommer till politik. Eller snarare så vill jag inte det. Jag vill känna att valet av röstsedel den 14 september 2014 är helt och fullt mitt beslut.

Återkommande har Dagens Nyheter, i deras lördagsbilagor, haft ingående intervjuer med partiledarna. Ypperliga tillfällen för mig att få en inblick. Att lära mig lite mer om de olika partierna och kanske få veta vad de står för när det kommer till mina kärnfrågor.

Problemet är dock att jag inte vet vilka som är mina kärnfrågor. Kanske skolan och lärarlönerna. Sjukvården. Och så polisen så klart. Vad jag tycker att man behöver förbättra inom dessa områden? Fråga inte mig, jag kan inte svara. På nästa uppslag, efter reportagen om partiledarna, följer ofta hälsoguider av olika slag.”Så orkar du en mil.” Blicken fastnar och jag läser…

Söndagar kl. 20.00. Bästa sändningstid i SVT. Nyfiken på partiledarna. Intressant mumlar jag och min man till varandra, innan vi zappar vidare till någon reklamfinansierad kanal och ett försök till humor med otydlig poäng. Programmen finns på SVT Play. Jag ska se alla någon gång säger jag med vankelmod i rösten.

Hur kan det komma sig att – jag törs nog drista mig till att påstå att jag inte är ensam om detta beteende – vi är så många som inte kan ta oss i kragen och bli politiskt insatta? Jag kan inte riktigt acceptera mitt ointresse inför det som faktiskt är av stor betydelse för mig. Vill liksom inte kännas vid att jag inte har förmågan att ta mitt ansvar.

Istället låter jag en tanke av lättja gro: politiker bara ljuger i alla fall. De talar brett och håller smått. Jag önskar ett sanningsserum likt Karin Boyes, Kallocain (en dagboksroman av henne publicerad 1940) som de skulle tvingas ta för att sluta fara med osanning. Inget spel för gallerierna. Om jag visste att de talade sanning, då skulle jag lyssna på vad det har att säga.

Bullshit! Problemet ligger inte i deras dikter, det ligger i min ovilja att ta ansvar. Jag skäms.

 

Sara D. Källström

Annons: