Vid våra två val tänker jag lätta lite på narrkåpan

Textstorlek:
Annons:

Vid större hov och slott för ett tag sedan var det sed och kultur att kungen eller drottningen hade en eller flera narrar, hovnarren, som underhållning vid ofta timslånga och blöta tillställningar. De fina gästerna skulle med gyckel och visor hållas på gott humör för att undvika eventuella skärmytslingar. Detta var nu ingen garanti. Narren kunde sätta igång känslor som övergick i matkrig. De fina gästerna förvandlades till barn som kastade kött och frukt på den stackars narren som försökte göra sitt jobb. När det sällan fanns någon konsumentupplysning att tillgå var det bara för narren att tacka och ta emot.

Men narren hade också stor makt, som få av rikets höga herrar och damer kunde mäta sig med. I Pär Lagerkvists roman Dvärgen, psykologverk av sten och fukt a la medeltid, följer vi dvärgens onda tankar. Visserligen är han fastkedjad, men frågan är: vem styr vem? Dvärgen smider ränker och tycks styra hela hovet. Nåde den som gör illa kungens lilla narr, den ska huvudet mista. Visserligen blev hovnarren Archibald Armstrong av med jobbet vid Karl I av Englands hov efter att ha förolämpat ärkebiskopen av Canterbury. Men det tillhörde nog det ovanliga. Narrens yrke var att rätt upp i synen säga sanningen utan några tillägg eller andra smygvägar, som ju annars är brukligt. Narren var, skulle man gissningsvis våga tro, en av världens första psykoterapeuter, vars svada kunde öppna Pandoras ask utan att bli av med vare sig hand, fot eller huvud. När nu kungen i de flesta fall hade oinskränkt makt att göra det han behagade med sina undersåtar, var narren ventil och filter för kungens ilska och funderingar. Narren och kungens förhållande var som mellan pappa och barnet. Dock får man lägga på minnet att barnets naiva joller kunde få huvuden att rulla lika lätt som ett äpple faller ur en skål ner på golvet.

Om vi nu förflyttar oss framåt till vår egen tid och försöker förstå vad som händer kring politiken, där vi ju snart ska gå till valurnorna för EU i maj och det nationella i september, kan man fundera på hur dagens narrsituation kring det politiska livet ser ut. Om vi nu struntar i att rösta, vilket vore synd, eller engagerar oss, vilket vi borde, är vi kanske på ett eller annat sätt narrar som både lockar till skratt och får huvuden att rulla. Att framföra en så kallad sanning är en subjektiv handling som kan få ett kollektiv att springa läck. Nåväl. En av Sveriges etablerade komiker Özz Nûjen har satt upp en föreställning där han ikläder sig rollen som Sveriges statsminister. Tänk och få vara i hans kläder! Statsminister är inga dåliga grejor. När jag inte har sett showen tänker jag inte säga något om den. Det intressanta är narrens skepnad. Özz försöker med humor förstå en såpass viktig sak som politik ändå är. Men blir vi klokare av hans humor? En annan komiker, Anders Jansson, som vi bland annat känner från Starke man och Melodifestivalen, besökte Smedjebacken. I åtta tv-avsnitt åker han runt i Sverige för att ta pulsen inför de stundande valen. Kul kanske, men blir vi klokare av det? I Vansbro, som i Leksand, försöker man lösa demokratin med hjälp av enkäter. Blir vi klokare av det? Narren på sin tid, och delar av dagens humor, allt är tyvärr inte bra, har en funktion som samhällskritiker och funderare. Jag vill påstå att utan humor vore vi som art sju resor fattigare. Men blir vi klockare? Engagerar vi oss? Kanske.

Tyvärr har politik och humor tappat mycket av sin forna glans, och vi står lika tomma – före som efter. Det är hög tid för varje tänkande individ att sluta skratta eller grina och börja engagera sig i hur samhället fungerar och borde fungera. Kanske kan vi då befria oss ifrån narrens kåpa och blir byggstenar för samhällskroppen istället för skoputsare åt stöveltramparna.

Annons: