30 års anställning går nu upp i rök…

Här stängs grindarna till Kloster. Är det för gott eller finns det en framtid med en ny ägare? Foto: Mats Lindström
Textstorlek:

– Det är för jäkligt att behandlas som en andra klassens människa för att man är sjuk och samtidigt blir uppsagd, säger Mika Gustafsson, anställd på Outokumpu i flera decennier.

Annons:

Är det dags för Långshyttan att lägga sig ner och dö nu? Nej inte riktigt. Trots hotet om att 180 personer kan bli av med sina jobb på Klosterverken finns kämparglöden kvar. Möt Mika, Dan, Bengt och Iréne och hör deras tankar om att bli av med jobbet och om framtiden i Långshyttan.

 

 

I redaktionsbilen till Långshyttan tänker jag på vad en anställd på Outokumpu sa när han fick reda på att företaget nu ska göra sig av med cirka 180 anställda.

– Ja, vad ska man göra? Det går ju inte att lägga sig ner och dö precis.

Åkrarna efter vägen är snöfria och gröna. Det är som om vårbruket skulle kunna komma igång. Men det lär väl dröja. Ändå känns det som om våren är nära. Våren symboliserar en ny tid om hopp om framtiden. Jag är inte säker på att alla i Långshyttan känner så. Visserligen är de 1 670 personerna som bor där idag luttrade. Man har varit med förr – som det brukar heta. På 1970-talet jobbade cirka 850 personer på Klosterverken. Sedan slog 80-talets strukturomvandling till och folk fick gå. Den gamla bruksorten var skakad men anpassade sig och överlevde. Frågan är om man med en hög nationell arbetslöshet i bagaget ska klara det en gång till.

I Långshyttan dominerar Klosters höga torn. När jag kör in på området för att ta en bild är grindarna öppna. Inga människor syns till. Då händer något märkligt. När jag närmar mig startar grindarna och stängs mitt framför nosen på mig. Känslan av att inte vara välkommen infinner sig och jag åker vidare. Jag kör genom Långshyttan. Några snickare bygger på ett hus. En bil tankas på den obemannade macken. På Ica handlar folk och åker sedan hem. Det är med andra ord en vanlig dag på byn, men ändå inte. Ett tungt beslut vilar över bygden och många är nu oroliga för vad som ska hända. 180 personer är inte bara 180 personer. Skulle samtliga tvingas gå, beroende på hur man löser situationen, dras många andra människor med i fallet.

En bit från Klosterfabriken hittar jag Mika Gustafsson och Dan Hoffman. De har satt fyr på en brasa. Eldslågorna stiger mot himlen och man känner hur våren är nära med första maj och andra festligheter. Men elden har också en annan innebörd. Mika och Dan verkar bli av med sina jobb efter 25–30 år på Kloster. Mika är dessutom sjuk och känner att han inte längre har något stöd av företaget. Han har också en skilsmässa i ryggen och är nu orolig för vad som ska hända med huset och framtiden. Men att flytta från orten tänker han inte göra.

– Man är rotad i Långshyttan. Jag har jobbat länge i företaget och har trivts bra. Men sen jag blev sjuk har det skett en attitydförändring. Jag märker att jag inte längre är behövd på samma sätt. Det känns tungt att behöva bli utsatt för detta när jag också har andra bekymmer på halsen. Jag vet inte vad som ska hända. Kanske hittar jag ett nytt jobb. Kanske inte.

Dan tycker det är konstigt att inte arbetsmarknadsministern har besökt dem. Visserligen var S-ledaren Stefan Löfven på besök, men Dan är inte säker på om det har någon betydelse. Vi säger hej då och jag åker vidare. Nästa stopp blir Brukshotellet, som denna dag serverar kroppkakor till lunch.

Annons: