Vi tyckte Hallelujatanterna var lite knäppa

Textstorlek:
Annons:

Nu har Cirkus Halleluja kommit hit igen, tjoade min kompis. Pingstförsamlingen hade slagit upp sitt tält för sin årliga väckelsekampanj. ”Nu kan vi väl gå och se om dom har några snygga tjejer i kören”, fortsatte han och slickade sig om munnen, som om han käkat munk. Nöjesutbudet var väl inte så stort, och våra krav var väl inte så högt ställda. För oss räckte det nog med att de var tjejer. Bara det var upphetsande nog på den tiden.

Men jag måste erkänna att jag tyckte tjejerna var modiga som ställde upp och trosvisst sjöng ut sin övertygelse. Dom vågade ju faktiskt stå för något. Jag beundrade dom. Även fast man tyckte att ”Hallelujatanterna” var lite knäppa.

”GUD HÖR BÖN” var deras tema, på affischer och dekaler. Det stod till och med målat på en vägport. Fast där hade någon av oss ”andra” förbättrat det hela till ”GUD HÖR BÖNDER”.

Att detta dessutom kunde vara en verklighet lärde mig Knut Lindberg att förstå. Han var resande i möbelbranschen och kom hem till oss och hjälpte till att få färdiga de fåtöljer vi skulle leverera till julen. Han var duktig tapetserare och en glad pingstvän.

Min uppgift var att betsa och lacka stolarnas ben, slå knappar och reda stoppning. Det där med studierna och skolan betraktades nog snarast som lathet och försök att smita från jobbet.

Knut var också en god berättare. Det var roande, rörande inblickar man fick i bönens värld, som den uppriktiga tackbön en odalman framförde med orden: ”Tack gode Gud för att allt är som det är. För hur skulle det annars vara?”

När Västerås stift nyligen yttrade sig över det nya handboksförslaget så påpekade man att bönerna innehöll för mångstaviga och krångliga ord. De kunde ha anlitat denne bonde som bönekonsult.  Dennes enkla tackbön består av tio enstaviga och fem tvåstaviga ord. Enklare kan ingen vara. Inte tryggare heller.

Knut kunde också berätta om hur drastiskt enkelt människor kunde vittna om bönhörelse. ”Jag bara gick ner mig i snö, moras och dy där ute i kärret och bad förtvivlat till Gud att han skulle hjälpa mig, rädda mig. Då var det precis som om någon tagit tag i mig i arslet och hivat opp mig bara!”  Så nog kan det vara en väldigt påtaglig verklighet att få erfara att ”GUD HÖR BÖNDER”.

Med dessa cirka 28 rader, 412 ord och 2 340 tecken inklusive blankslag får jag önska er en välsignad helg.

Birger Sjungargård

 

Annons: