Heja Arvid för”bajsvispen” – du är en språkkämpe!

Textstorlek:
Annons:

Mamma, mamma, Edvin har tagit bajsvispen, säger Arvid. Min goda vän Johanna är trebarnsmor och hennes äldsta son Arvid har upptäckt att lillebror har gjort bus. Bajsvispen är Arvids ord för toalettborste. Vilket fantastiskt – och praktiskt – ord.

Orden och språket är i ständig utveckling och få är väl de som säger sig vara fullärda när det kommer till språket; vi lär så länge vi lever som det lite klyschigt brukar heta. Enligt Språkrådet (institutet för språkvård och folkminnen) finns det oändligt med ord i svenska språket. Nya ord bildas hela tiden och de menar att en språkräkning av ord skulle vara omöjlig. Tänk vad otroligt ändå – det finns ingen gräns för språket och ordens värld.

I klassrummet – bland mina elever – mumlas det när jag ställer frågan om vi får använda vilket språk och vilka ord vi vill, i vilka situationer som helst. Klart man får, är svaret som några ger. Andra håller inte med.

Ord är magiska. Arvid skapade ett nytt ord. Ett ord som han var i behov av för att kunna berätta för mamma om lillebrors bus. Kanske är det så vi människor gör; vi skapar ord efter behov. Filosofen Ludwig Wittgenstein lär ha sagt: Mitt språks gränser är mitt universums gränser. Arvid såg ingen gräns när han upptäckte lillebror med toalettborsten. Han kunde inte det korrekta ordet men han var snabb med att skapa ett nytt. På så vis lät han inte språket begränsa hans universum.

När lektionen om språkbruk och ordval lider mot sitt slut ber jag mina elever att göra en ordlista på typiska ”sms-ord” som de använder ofta. Vi lever i ett tidevarv där sms är lika självklart, som lien var för bonden en gång i tiden. Med denna – relativt nya – företeelse har ett nytt skriftspråk gjort entré. Jag känner igen några få ord som eleverna skriver på tavlan längst fram i klassrummet men står frågande när deras exempel tycks bli allt mer avancerade. Dd betyder du då, ru ska utläsas är du , ql = kul. Jag inser att jag inte är med i den världen. Jag talar inte det språket. Okunskapen om orden stänger mig ute. Mitt universum begränsas.

För mig är ord livsviktiga. De skrivna orden har allt som oftast fungerat som min medicin. Texter jag skriver förlöser något som måste ut. Orden, vilka jag läser och som andra har skrivit, ger mig bekräftelse på att fler känner, fungerar och reagerar som jag. Orden brygger broar och skapar gränser. Jag kan inte lasta någon annan för begränsningen jag känner när jag inte förstår elevernas sms-språk. Här har jag mig enbart själv att skylla. Jag tycks ha accepterat det faktum att jag inte kan det nya språket och därmed accepterar jag min egen begränsning av mitt eget universum. Jag säger bara: Heja Arvid för ordet bajsvispen; du är en språkkämpe utan begränsning!

Sara D. Källström

Annons: