Om Jesus hade hamnat på Säter vad hade hänt då?

Textstorlek:
Annons:

Jesus var ju inte riktigt normal. Hans egen familj ansåg faktiskt att han inte var riktigt klok.

Ja, det står faktiskt så i vår Bibel i en aktuell text. Hade man haft tillgång till dagens psykvårdsbehandling med t.ex. KBT, Kognitiv Beteende Terapi, så hade det kanske gått att lära honom att bli ”normal”. För det är vad behandlingen kortfattat går ut på. För hans egen skull hade det kanske varit bättre. Tänk så mycket elände han kunnat slippa. Men nu hade man inte tillgång vare sig till dagens terapi eller till mediciner, utan i stället blev det bara värre. Jesus fortsatte sin psykiska ”sjukdomskarriär”, som det heter med dagens jargong. Familjen skulle i dag ha betecknats som ”dysfunktionell”, med klart självdestruktiva drag, där man lätt kunnat konstatera, att hans mor och syskon utvecklat ett starkt ”medberoende”, och i behov av omhändertagande. Redan vid en ytlig ”anamnes” skulle man ha upptäckt, att det varit något som avvikit från det ”normala” i moderns och sonens relation ända från spermie- och fosterstadiet och födelsen. Detta avvikande beteende hade ju senare kommit att mer och mer dominera genom hela livet, och utvecklats till en extrem fixering av offeridentifikation och mental och fysisk stigmatisering. Jesus är en ganska typisk representant för avvikare från det ”normala”. I sjukdomsbilden finns föreställningar om övermänskliga egenskaper, ungefär som Stålmannen. Båda dessa figurer ansåg sig ha sina fäder på annat håll.

Stålmannen långt bort i rymden på Krypton. Jesus ”långt bortom rymder vida”, i en helt annan dimension som kallas Himlen. Jesus framställs alltså som en paranormal övermänniska, i vars sinnevärld mirakler och under var det ”normala”. En blind fick sin syn och en lam tog sin säng och gick och själv gick han på vattnet. Det här hade han kanske kunnat botas från genom lämplig behandling t.ex. på Säter. Vis av erfarenheten av att man lyckats övertyga både sig själv och den man behandlar om att denne begått åtta mord som han inte begått, så skulle kanske behandlingen av Jesus ha gått ut på, att övertyga honom och sig själva om att han inte gjort några mirakler eller under, som han faktiskt hade gjort. Alltså samma sak – fast tvärtom! Man kanske hade kunnat få honom att sluta med det där ”Jesus-larvet”.

Men Jesus var en avvikare i dubbel bemärkelse. En ”normal” övermänniska med förmåga att göra under skulle ju ha välkomnat stödet från alla tiders motsvarigheter till dagens framgångsteologi.

Men det gjorde han inte! Tvärtom. Fokuseringen på under och mirakler delade ju dessa fans, med annat fanskap enligt Bibeln. Jesus avvisade ju mycket kraftigt den onda maktens önskan om att få vara med på dylika seanser. Sådana önskningar måste väl anses som”normala” i sitt sammanhang, där nåd, försoning och uppoffring förmodligen betraktas som ett avvikande beteende. .

Men det finns i den kristna traditionen en annan linje än framgångsteologin, vi kan kalla den motgångsteologin. Det var denna som Jesus inte bara förkunnade, utan gav verklighet åt genom sitt liv. Perspektivet på den kraft som kallas Gud flyttas då från ett uppifrån, ovanifrån till ett inifrån, underifrån. Personligen är jag inte imponerad av människor som är fixerade vid under och mirakler. Däremot berör det mig mera med en Gud som är beredd att dela våra villkor och våra bekymmer.

I ärlighetens namn måste jag säga, att en sådan anda också genomsyrar mycket av vård och omsorg där behövande verkligen får möta människor som bryr sig – utan att fråga om det är lönsamt!

På ett ställe i Bibeln uttrycks Guds omvårdnadsplan så här: ”Det är våra synder han bär, vår skuld den lägger han på sig.” Detta är kanske inte en sida som man vanligen förknippar med Gud, eller det som är det ”normala”. Tack god Gud för att du inte är ”normal”. En fin helg, gärna utöver det normala önskar dig.

 

Birger Sjungargård

Annons: