En lång och krokig skolväg

Textstorlek:
Annons:

Alliansregeringens tre manliga partiledare slet alla av sig sina slipsar förra onsdagen och klev in i en skolklass i Stockholm för att i fotoblixtarnas sken göra ett politiskt utspel.

Den fjärde alliansledaren, Centerns Annie Lööf, behövde i sin vanliga avsaknad av slips inte förställa sig på det tramsiga viset utan kunde beträda klassrumsgolvet alldeles sådan hon för dagen var klädd.

Själva utspelet handlade om att den nuvarande så kallade sexårsverksamheten i förskolan ska förvandlas till lågstadieskolans första klass, att skolplikten ska förlängas från nio till tio år för elever som inte klarar målen i nian samt att det ska utredas om en obligatorisk sommarskola ska införas efter de åttonde och nionde klasserna.

För de här förslagen fick regeringen i huvudsak godkänt, från lärarfackligt håll rent av lite mer än så. Men praktiskt taget alla, även de mest berömmande, sade samtidigt att förslagen inte kommer att hjälpa. Eller snarare att de inte kommer att räcka till för att göra den svenska skolan bra igen.
Tyvärr har de nog rätt.

Ändå är skoldebatten i Sverige, så här i början av valåret 2014, mer än fullproppad av förslag som alla gör anspråk på att enkelt lösa undervisningens gåta. Kraven spänner över allt från att kasta ut invandrare till att förbjuda friskolor och genomföra förstatliganden.

Mindre klasser är ett annat populärt förslag, framför allt lanserat av socialdemokraten Ibrahim Baylan som efter att ha misslyckats som skolminister fram till 2006 och som partisekreterare därefter åter har blivit skolpolitisk talesman. Som önskemål är ”mindre klasser” inte det sämsta, men när det i verkligheten redan är brist på behöriga lärare, i synnerhet kompetenta sådana i den yngre och medel­ålders generationen, vad hjälper det då? De behövda skickliga lärarna blir ju inte fler bara för att klasserna delas.

Nej, vad som behövs i stället för käcka förslag är en insikt om att det inte finns någon snabb och bred väg till den skola i världsklass som vi vill ha.

Den enda vägen fram, den lika långa som krokiga, erbjuder inget annat än ett målmedvetet och ihärdigt utbildande av de personer som sedan ska sättas att utbilda andra. Plus en väntan på att de otillräckligt utbildade lärarna ska hinna vidareutbildas eller gå i pension. En bättre lärarutbildning är påbörjad, men om den räcker eller om den måste skärpas ytterligare, det vet vi tidigast om flera år.

Ett par mandatperioder för att nå målet räcker inte på långa vägar, varken för Jan Björklund eller den trånande oppositionen. Det har tagit mer än 20 år att sjunka ner till nu­varande nivå. Alla som någon gång har befunnit sig i en trappa vet att det går långsammare uppåt än nedåt.

Annons: