Att vara älskvärd och skänka kan späda på fattigdom och elände

Textstorlek:
Annons:

Vi har precis lämnat ett tillstånd, skulle man kunna säga, som kretsade ganska mycket kring att ge. Jag tänker förstås på den jul som gick då många av oss köpte julklappar som vi gav bort.

 

Jag minns som barn hur spänd man var. Julklappssäcken fylldes på och blev till slut en plåga. Mamma och pappa orkade inte höra vårt tjat utan resignerade. Dan före doppardan fick jag och min bror öppna ett paket för att stilla vår monumentala nyfikenhet.

Julen har blivit mycket av ett tvång när det gäller de stackars julklapparna. Man köper för att man måste. Annat var det i begynnelsen, på Sankt Nikolaus tid, han som ju lyckades räddade tre flickor undan prostitutionens garn. Denna räddning måste man väl med fog kunna få skriva in som en äkta julisk handling av kärlek!

Nu verkar det som om vi har kommit tillbaka till omtanken om vår nästa. För i takt med att vi köper mer och mer saker, som vi i en isolering gifter oss med, har nu samhällspendelns humanistiska klockringning liksom slagit tillbaka. Ett tv-program visar på detta. Vi får följa en engelsk präst som har tröttnat på att vara störst, bäst och vackrast. Han är också trött på detta med att jaga prylar för prylsamhällets skull.

 

I ett experiment ska han som broder Franciskus av Assisi på sin tid vandra utan mat och pengar och helt förlita sig på folks godhet. Tänk dig själv att vara helt beroende av andra för att överleva! Nu ska sägas att prästen inte är en fattiglapp och han har ett teveteam i hasorna. Han börjar sin färd och kommer till ett snabbköp. Han är hungrig och ber en kvinna att köpa några bananer. Det gör hon. Av en annan får han bröd. Av en tredje får han en hamburgare. När det gäller mat är folk givmilda. Värre är det när han ska söka rum för natten. Folk är rädda för främlingen men han får till slut tak över huvudet. Prästen förvandlas. Hans ego bryts sakta ner, vilket gör ont, man han känner stor tacksamhet.

Det är detta som gör oss till människor! Vi mår bra av att både ge och att ta emot – om det fyller en funktion vill säga. Hjärnforskare har mätt detta fenomen i våra skallar. Reaktionen är positiv och vi sover gott om natten.

Prästen kommer fram till en indisk filosof som vandrade runt hela England. Reflektionen han gjorde var att i England (väst) tänker folk i termer av saker och prylar medan man i Indien tänker på mat. Detta hänger delvis ihop med fattigdomen. Den som har varit hungrig vet vikten av ett mål mat. Det är värt mer än alla i-podar, datorer och bilar tillsammans.

 

Upplevde lite av detta som barn hos morfar och mormor. De var mycket mån om att vi skulle äta upp maten och inte gå hungriga från bordet. Jag tyckte det var jobbigt med detta korvstoppande, men förstod sedan hur det hängde ihop. Morfar och mormor tillhörde en generation som hade vuxit upp i Fattigsverige och visste hur det var att gå hungriga. Har hittills aldrig fysiskt upplevt detta och hoppas verkligen slippa det.

Före jul satt en tiggare på en gata i Borlänge centrum. Vad skulle jag göra? Skulle jag lägga en peng i hans kopp eller skulle jag strunta i det? Ingen ska behöva tigga i ett land som Sverige, fast vi kan alla hamna där om korten inte sköts på rätt sätt.

Jag gick fram och frågade varför han satt här i kylan och undrade om jag fick bjuda på en kopp kaffe på fiket. Men han viftade med handen och ville att jag skulle gå.

 

Margit Rapp i Falun är en kvinna som jag beundrar. I mer än 20 år har hon samlat in kläder och annat till familjer i orten Rezekne i Lettland. Det lutar åt en helgonförklaring skulle man kunna säga. Men det finns också en baksida som man måste fundera på. Över hundra gånger har hon åkt över med saker. Hundra gånger!

Vad säger det om Lettland, som firar tio år som EU-land, som inte kan ta hand om sitt eget folk utan måste vara beroende av det som vi inte vill ha? Att överdrivet skänka saker kan alltså binda ris åt mottagarens rygg.

Annons: