Den underkända svenska skolan

Textstorlek:
Annons:

Efter det nya bottenbetyget för Sverige i den så kal­lade Pisa-rapportens internationella kunskapstest har utbildningsministern Jan Björklund och den rödgröna oppositionens olika företrädare ägnat stor möda åt att peka ut varandra som skyldiga till moraset.

Från vänsterhåll har det fria skolvalet utmålats som den främsta orsaken till att svenska elever halkat efter. Andra på samma politiska kant har med förkärlek nämnt klassernas storlek (underförstått de borgerliga politikernas snålhet gentemot skolan). Inom Björklunds eget parti har kommunaliseringen varit det röda skynket.

Men om man frågar lärare som varit aktiva i sitt yrke så pass länge att de hunnit uppleva tiden före det fria skolvalet, de större klasserna och kommunaliseringen, så är det ofta ett helt annat problem med den nuvarande svenska skolan som de lyfter fram, nämligen den bristande lärarutbildningen under de senaste 10–15 åren.
Till stöd för detta skrev Maciej Zaremba i Dagens Nyheter förra måndagen att den ”lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan beskrivas som akademisk slum. – – – Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa”.

Vidare konstaterade han att ”på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket”.

Och: ”I dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. – – – Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?”

Från och med höstterminen 2011 förändrades dock lärarutbildningen i Sverige, på alliansregeringens initiativ, så att de allmänna kraven höjdes och ett tydligare fokus på ämnesstudierna sattes. Det var bra. Det var nödvändigt.

Men – samma höst 2011 krävdes det 0,1 i poäng på högskoleprovet för att få läsa till högstadielärare i svenska och 0,3 för att bli gymnasielärare i samma språkämne. 1,0 är genomsnittspoängen för dem som gör högskoleprovet – 0,3 är vad man statistiskt förväntas få om man chansar blint på provets 160 frågor.

En granskning som Svt:s Sydnytt gjorde av samma svensklärarutbildning efter den första terminen visade en rik förekomst av grova stavfel, mängder av särskrivningar och felanvända subjekt bland studenterna. Många som läst redan färdigutbildade lärares skrivalster kan intyga att många brister ”överlevt” även examensprovet.
Att vända på det här är inte gjort i brådrasket. Det räcker inte med sex–sju år, kanske inte med det dubbla heller. Först när vi får en ny generation av förhoppningsvis väl­utbildade lärare, lika välutbildade som den gamla stammens, kan vi börja hoppas igen. Både den nuvarande och kanske flera kommande regeringar kan tvingas att vänta förgäves på vändningen.

Annons: