Vi har ingen riktigt samlad bild vart vi är på väg

Textstorlek:
Annons:

Sitter med tre vänner vid ett bord på restaurang Panorama på Gran Canaria. Klockan är kvart över sju och kvällen och utsikten ut mot havet är underbart skön och fridfull. 190 kilometer bort ligger Afrika och västra Sahara. Det är bland annat därifrån som den lilla atlantiska ön får sin värme så att hundratusentals svenska turister kan förlänga sommaren och ladda upp batterierna inför vintern.

När jag knappt har sett några fåglar på ön, blir jag förvånad när en liten gynnare slår sig ner en bit bort på restaurangens mur. Ögonen blixtrar i kvällsljuset och den tycks ha något på hjärtat. Den berättar om en av de kraftiska tyfoner på länge, med vindhastigheter på över 300 kilometer i timmen, som drog fram över Filipinerna och dödade människor och gjorde miljontals hemlösa.

Jag spanar ut över vattnet som ligger lugnt och stilla. Solen sänker sig fredligt och vid borden hörs klirr av glas. Här sitter vi i all välmåga och kan inget annat än njuta av livet fast tankarna befinner sig någon annanstans. Klimatet har än en gång slagit till brutalt, och fågeln är rätt säker på sin sak: människans påverkan värmer haven som måste svalka sig med kyla och ur detta skapas krafter som vi inte kan rå på. Det är som om Gran Canaria och de andra grannöarna ropade: sluta med att komma hit och förorena jorden!

Det känns konstigt att vi som sitter här och har det trevligt med mat och dryck skulle vara orsaken till dessa krafter. Men tyvärr är det nog så, och den politiska och kapitalistiska oviljan att dra ner på takten och skapa miljöer som inte tär så in i vassen är ett faktum.

Men fågeln har mer på hjärtat. Den berättar om att sossarna därhemma, om de vinner valet nästa år, har lust att bryta sig ut ur sitt gamla block och sträcka en hand över till den andra sidan.

Jag välkomnar fågelns budskap. Det är hög tid att en gång för alla lämna det historiskt trångsynta höger/vänsterperspektivet, som kanske en gång fyllde en funktion, och komma ut ur burarna och börja samarbeta om framtidens politik. För att forma dagens agenda måste siktet vara inställt 30–40 år framåt.

Jobben, klimatet och välfärden kan inte längre lösas med en politik som kedjar fast sig vid olika pålar och som står på tok för långt ifrån varandra. Pålarna måste sammanfogas så att man i alla fall i ett första skede kan bygga en bro som håller att gå på.

De jag sitter och äter med på Panorama är personer jag inte känt så länge. De tillhör flyktingarna från det svenska mörkret, och de är många. De har råd att bo här hela året. Paret Pelle och Fia har sålt det mesta hemma i Sverige och lever ganska billigt. De planerar att bo ett år i taget och jag förstår dem. Klimatet på Gran Canaria är perfekt och solen visar sig för det mesta från sin bästa sida. Samtalet rör sig mycket kring framtiden. Vart är vi egentligen på väg och har vi koll på läget?

Pelle undrar hur min framtidsvision för Dalarna ser ut och jag funderar ett tag. Ska sanningen fram är Dalarna rätt dålig på att lyfta framtidsfrågorna. Visserligen pågår projekt och diskussioner, men det stannar oftast där. De 15 kommunerna kämpar på var sitt håll och det finns ingen riktig samlad länsbild varken för ortsbor eller turister. Det spretar för mycket helt enkelt.

Men så kläcker jag ur mig att vi måste bli fler och att vi måste börja tillverka vår egen mat igen. Sen tror jag att om Stockholm och de andra storstäderna vågade släppa på prestigen och dela med sig av ymnighetshornets gåvor, skulle landsbygden klara sig bättre och slippa stå med mössan i hand varje gång EU öppnar plånboken. Sen måste vi bli bättre på att lyfta och samköra våra speciella attraktioner. Det är som om vi inte såg vardagens små underverk av jobb, turism och inkomster. Höj ribban inom kultur, utbildning och sysselsättning.

Fågeln lämnar kvittrande muren på Panorama och styr mot solnedgången. Nästa dag åker hem jag till Dalarna. En vision i sig kan man tycka.

Annons: