Jag önskar att femåringen får behålla kärleken till sig själv hela livet…

Textstorlek:

Men mamma älskar du inte dig själv? Femåringens grönbruna ögon tittade förskräckt på oss. Höstens kalla vindar bet i kinden när vi gick längs grusvägen i rask promenad. Det självklara i hennes fråga fick både hennes mamma och mig att rycka till. Älskar du inte dig själv. Att få den frågan – i synnerhet när den kommer från en femåring – känns i hjärtat. För barnet, hon som ännu bara levt en bråkdel av sitt liv, tycks hennes eget varande genomsyras av en självklar och oändlig kärlek till sig själv. I den kärleken ryms allt; hon behöver inte prestera för att tillåta sig själv att älska.

Den här gången var barnets fråga en följd av samtalet som hennes mamma och jag hade haft när vi gick där längs vägen. Vi hade pratat om vikten av att våga stanna i varandet och på så sätt komma bort från görandet. I vår iver att lufta våra innersta rädslor hade vi pratat om hur vi brottas med invanda tankemönster där vi intalar oss själva att livet är en tävling. Vi hade samtalat om känslan av oro som kryper under skinnet när man inser att man inte kommer att orka genomföra hela tävlingen; en tävling som har de mest osannolika och orättvisa regler. Regler som var och en så obarmhärtigt skapar åt sig själv. Detta hade femåringen snappat upp och ställt sig frågande till.

Jag törs påstå att många med mig känner igen sig i det ständiga behovet av att prestera. Osäkerheten inför det avskalade och nakna utan prestationer skrämmer. För femåringen var detta en ny insikt. Tyvärr tycks något hända oss på vår vandring genom livet – från det att vi med barnets självklarhet älskar oss själva helt utan krav på motprestation – infinner sig en känsla av otillräcklighet hos många av oss ju äldre vi blir. Under våra första levnadsår ägnar vi oss uteslutande åt våra egna behov. Vi skriker när vi behöver närhet, är trötta eller hungriga. Sällan tycks vi som barn grubbla på om vi gör och är tillräckligt mycket för att vi ska kunna älska oss själva och bli älskade av andra.

Under min lärarutbildning kom jag i kontakt med litteratur som påvisade vikten av att se alla barn och ungdomar för den de är, inte för vad de gör. På så vis ska vi bygga en generation av människor med en stark självkänsla. Självförtroende vet de flesta hur man bygger upp; fallenheten att tro på sin egen förmåga att prestera är inte det som tycks fattas många av oss. Snarare är förmågan att älska sig själv för den man är ett stort problem. Det är ju alltid lättare att peka på vad man gör. Konkret och sakligt.

Ännu tycks femåringen leva i villkorslös kärlek till sig själv och jag önskar, så innerligt, att hon aldrig ska tappa den tron. Jag önskar att hon med samma förskräckta och ocensurerade min alltid ställer frågan om någon visar tecken på att inte våga älska sig själv. Varför? Jo, därför att det innebär att hon aldrig övergivit det största i livet – ovillkorlig kärlek till sig själv. För mig innebär det att jag påminns om att sluta tävla och därmed vågar jag älska från djupet av mitt hjärta.

Sara Danielsson