Hästsvansen vägde tyngre…

Textstorlek:

Vecka 45 år 2013 måtte ha varit en ovanligt händelse­fattig vecka i den svenska inrikespolitiken. På annat sätt kan man inte förklara att de mest uppmärksammade händelserna var:
1) Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan.
2) Anders Borgs avklippta hästsvans.

Med tanke på att Löfvens så kallade besked inte var något besked alls, i varje fall inte något nytt sådant, så framstår faktiskt finansministerns besök hos frisören som den minst lättviktiga av de båda händelserna. Den Borgska häst­svansens öde var, sin avsaknad av betydelse till trots, åtminstone lite oväntat.

Ändå var det Löfvengrejen som blev det gångna vecko­slutets politiska snackis i Sverige. Kvällstidningarna kallade den till och med för en ”bomb”, vilket bara understryker hur lomhörda dessa tidningar blivit av sina egna ordkaskader. För vad ger det för klarhet att socialdemokratins ledare kan tänka sig att regera ihop med vilket parti som helst (utom Sverige­demokraterna)?

Detta närmast allom­fattande sökande efter framtida samarbetspartners har vi ju dessutom sett sedan länge att Stefan Löfven ägnat sig åt. Men vad vi inte har förstått, och inte förstår ett dugg mer efter ”bomben”, det är vilka han verkligen vill regera ihop med.

Jo, med Miljöpartiet vill han samarbeta. Det är inget nytt. Men lika lite är det säkert att det räcker för att få ihop till en majoritet. Ytterligare ett samarbetsparti behöver han alltså. Löfven skriver därför upp även Folkpartiets och Centerns namn på sin önskelista – med enda effekt att han snabbt får tvärnobben av dessa båda och samtidigt retar upp sin socialistiske kollega till vänster om sig, Jonas Sjöstedt.

Har S-ledaren därmed kommit en endaste millimeter närmare ett framtida regeringsunderlag? Tveksamt.
För att fullständiga bilden av Löfvens till synes gränslösa kompromissvilja kan nämnas att också det ”omöjliga” samarbetspartiet Sverigedemokraterna nyligen har blivit inlockat som röstunderlag med ett skräddar­sytt avsteg från det finanspolitiska ramverket, då i syfte att stoppa höjningen av brytpunkten i skatteskalan och tillfoga regeringen ett nederlag.

Tydlighet anses höra till de viktigaste framgångsfaktorerna för politiska partier. I det svenska nyhets- och kommentarsflödet finns det partier som ständigt beskylls för att vara otydliga. Det gäller undantagslöst små partier. Med Löfvens otydliga utspel har vi nu fått det kanske tydligaste exemplet hittills på med vilka ojämlika måttstockar politiska meddelanden mäts i dagens samhällsdebatt. Tänk tanken att Centerpartiet hade gått ut med ett budskap av motsvarande luddighet – hade det blivit en medie­bomb?