Hur slaveri övergick i frihet och blev vice versa?

Textstorlek:
Annons:

Just nu när jag skriver dessa rader för denna krönika denna fredag den 20 september 2013, som du nu läser, kan vi inte på något vis vara säkra på att vi inte är övervakade. Mycket troligt med tanke på alla satelliter, paraboler och mojänger som nu finns till hands för detta ändamål.

 

Frågan är om vi har spionerat och avlyssnat så mycket som vi gör i detta nu? Varje bokstav, kommatecken och punkt mäts och vägs av någon som har till uppgift att samla in för att göra någon slags bedömning, farlig eller ofarlig. Nu tror inte jag att mina stackars ynkliga rader kommer att uppfattas som något terrorhot precis. Fast man vet aldrig. Ord och människor tolkas efter tycke och smak. Det som kan verka oskyldigt och naivt för någon briserar som en bomb hos en annan – en granne som inte existerar.

 

Det kanske inte är så konstigt att vi tycker om att lyssna på varandra i smyg. Vi har två öron och en mun vilket säger att vi är skapta för att lyssna. Nyfikenhetens historia är inte skriven än, tror jag, men snacka om att nyfikenhet bakom stängda dörrar, tissel och tassel, haft en enorm inverkan på våra liv. Att bevaka varandra är inget nytt. Antikens människor, som inte hade paraboler eller datorer, smög på varandra för att inhämta information. Man hade också infiltratörer som kunde ställa till ett heliske när läckan kom ut, och vips tog historien en annan vändning. Det sägs att vi säger sällan det vi tänker. Men ibland säger vi tanken rakt ut, när vi är lessna, glada eller arga, till exempel, vilket bra. Känslor ska inte hållas i lås allt för länge. Förr eller senare kommer det ut med en jäkla smäll.

 

Jag har i sommar roat mig med att parallelläsa två böcker samtidigt. Nej, det är inte skattetabellen och taxeringskalendern. Dem har jag för länge sedan tröttnat på. Den ena är George Orwells 1984 (1949) som nästa år blir 30 år. Första gången jag läste boken var jag en ung man i 20-års ålder. Jag hade gjort lumpen så jag var en aning hjärntvättad av alla kommandon och marscher. Boken är skrämmande fantastiskt bra och handlar om ett samhälle, Oceanien 1984, som är så övervakat att till och med folkets tankar registreras om inte man passar sig. Vi får följa Winston Smith, tjänsteman i Sanningsministeriet, som river ut alla gamla böckers sidor och skriver om historien så att det ska passa Oceanien. Polisöron, polisögon och en slags teleskärm ser till så att alla tänker: Storebror ser dig, krig är fred, okunnighet är styrka och frihet är slaveri. Winston träffar Julia och de inleder ett förbjudet förhållande. De avslöjas, hjärntvättas och avrättas med övertygelsen att Storebror är det enda sanna ljuset. Usch vad hemskt, tänker du, såna samhällen finns väl inte?

 

Den andra boken handlar om Steve Jobs liv, som mitt under punken på 1970-talet skapar tillsammans med kollegan Woz embryot till persondatorn Macintosh. Just 1984, när Macen släpps på ett Apple-event, säger den mycket kaksige Jobs: Ha, det blev inte som i Orwells 1984! Nu kan alla få en dator och göra precis som man vill. Detta var tio år före internet och tänk så rätt men ändå så fel karln hade. För tack vare hans dröm: att alla ska ha tillgång till alla dessa apparater och telefoner som omger våra liv mer än själva livet, plus internet, som ju också var tänkt att skapa världens största frihetsarena, är det just detta som gör att vi aldrig någonsin har varit mer övervakade, buggade, synade, uttittade, intittade, avslöjade, bortfintade, smygfilmade, avlyssnade än nu i denna stund då jag skriver dessa rader.

 

Och samtidigt har vi aldrig kanske känt oss så ensamma och övergivna som i dags datum. Är inte det märkligt? Man kan ha hundratals mejlkontakter och facebook-vänner och twittrare världen över, men man är bara en ensam liten signal i universums mörker som bara går och går och går utan att egentligen nå fram till något. Det blev liksom en tomhet av alltihop. Frihet är slaveri, det har du så rätt i, min käre Orwell, som egentligen hette något annat.

Annons: