Missriktad ESO-kritik

Textstorlek:

Redan i valet av rubrik anar man det akademiska föraktet. Samt vad syftet är med den senaste rapporten från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi: ”Bonde söker bidrag”.

Det handlar alltså om att skåpa ut de EU- och statsfinansierade stöden i det så kallade landsbygdsprogrammet.
Det handlar om att få folk att ilskna till över hur mycket de tvingas betala via skattsedeln ”direkt i bondens ficka”, till ingen eller ringa nytta.

36 miljarder kronor är summan som nämns. Men, märk väl, de 36 miljarderna är inte vad som utbetalas per år, utan den totalsumma som uppstår när allt landsbygdsstöd under sju hela år slås ihop.
Per år och per enskild svensk blir det ungefär 500 kronor.
Vad får man för det?

Jo, huvuddelen av pengar­na går till miljöarbeten för att hålla landskapen öppna. En stor majoritet i Sverige vill faktiskt ha ett attraktivt landskap utan igenväxning och okontrollerad beskogning. Majoriteten vill också ha en biologisk mångfald i odlingslandskapen. De jobben utförs mestadels av bönder och fordrar nästan alltid någon form av jordbruksverksamhet.

Vill folk behålla miljö- och kulturvärden även utanför de bördiga och lättbrukade slättbygderna, så är det helt enkelt nödvändigt att en stor del av pengarna i landsbygdsprogrammet riktas till just lantbruket.

Fast i ESO-rapporten hävdas snarast den raka motsatsen. Där står det i stället att ”statsmakterna” bör ”ta en mer proaktiv roll och vid behov upphandla miljötjänster”? Vad menas med det? Ska statligt anlitade entreprenörer dundra in med maskiner på privat mark?”

ESO tycker också ”att jordbruksföretagen är för få för att hålla den svenska landsbygden levande”. Man vill därför bredda programmet i riktning mot alla slags företag och satsa på ”permanenta strukturer” för att ”mildra de pro­b­lem som är förknippade med avfolkningen”. Med detta torde ESO mena stöd till exempelvis post, järnvägar, vägar, bredband, apotek, skolor med mera.

Vid ett hastigt påseende kan ett sådant förslag se bedrägligt bra ut. Å andra sidan skulle ett allmänt landsbygdsstöd strida mot EU:s regelverk. Så vad är det då värt, om det inte går att genomföra? Och, ärligt talat, vilken annan bransch i Sverige kan, hur liten den än påstås vara, matcha antalsmässigt de 71 000 lantbruksföretagen, av vilka samtliga är verksamma och utspridda på  landsbygden?

Det där med ”direkt i bondens ficka” är också en grov förenkling. 80 procent av ersättningsnivån i landsbygdsprogrammet ska nämligen enligt reglerna motsvaras av faktiska kostnader. Kostnader för bonden, alltså…